Bland våra många läsare är det troligen de yngsta som inte känner till identiteten på brunetten som omges av den osannolika rapetousen på fotot här intill. Det är därför till dem vi vänder oss först. Den som verkar springa runt med en boll i handen hette Marie Laforêt. Hon var sångerska och författare till många hits på 1960- och 1970-talen (Mon amour, mon ami, Il a neigé sur Yesterday, Viens, viens...). Hon var också med i filmer av René Clément, Henri Verneuil och Michel Deville, där hon utmärkte sig. Marie Laforêt, som lämnade oss den 2 november 2019, var en rolig och intelligent kvinna. Hon älskade också rugby passionerat, vilket inte var vanligt bland kvinnor på den tiden. Det måste sägas att hon föddes Maïtena Douménach i Soulac-sur-Mer, en stad på halvön Médoc, ett stenkast från Bègles, La Teste eller Salles, som alltid hade lag med fruktansvärda män. Hon skulle bli gudmor till La Voulte, de franska mästarna 1970, och hon missade aldrig ett tillfälle att återvända till sina rötter i Akvitanien och till den sport som gjorde henne så lycklig.
1982 accepterade hon därför Christian Gions förslag (fjärde till vänster på bilden) att medverka i hans nästa film, Les diplômés du dernier rang. Varför accepterade hon? För det första för att Gion är en vän till mig och även en före detta spelare i tredje ledet i Lourdes, där han var ordförande mellan 1996 och 1998. För det andra för att filmen framkallar spelet i Patrick Bruel, som spelar en rugbyspelare från PUC som försöker bli omskolad från militärtjänstgöring. Och slutligen för att hon får möjlighet att diskutera den genomträngande maulen med Walter Spanghero, före detta kapten för det franska landslaget, som spelar själv (här till höger med Puciste Yann Le Doré bredvid sig). Marie var därför snabb med att marknadsföra filmen på planen på Pershing Stadium i Vincennes våren 1982. Les diplômés hamnade aldrig på förstasidan i Cahiers du cinéma. Å andra sidan har Nanarland, bloggen om sympatiska dåliga filmer, fortfarande stor respekt för den.
Bruno Garay
